Creeper

Yttrandefrihet på riktigt är också konsekvenser på riktigt

25 besökare är inne nu

Hovrättsdomen står fast gällande griftefridsdomen

T R I U M F E N

 

Fråga om överklagande av en hovrättsdom – brott mot griftefrid (Hovrättens för Västra Sverige dom den 8 oktober 2013 i mål nr B 1270-13) Beslut Jag beslutar att inte överklaga hovrättens dom.

 

Kammaråklagaren Kristina Ehrenborg Staffas vid Göteborgs åklagarkammare har väckt frågan om hovrättens dom ska överklagas till Högsta domstolen. Enigt Kristina Ehrenborg Staffas är den fråga som är av intresse om straffbestämmelsen om brott mot griftefrid omfattar skelett eller skelettdelar från en avliden person, som inte är avsedda att kremeras eller gravsättas och som inte heller ligger i kista eller annat de dödas vilorum. Enligt Kristina Ehrenborg Staffas bör målet överklagas till Högsta domstolen framför allt med hänsyn till att något liknande mål inte tidigare prövats. Utvecklingscentrum Malmö har tillstyrkt Kristina Ehrenborg Staffas´ framställning. Enligt utvecklingscentrum är praxis på området skral. Gärningen i målet skiljer sig väsentligt från gärningar som typiskt sett avses med bestämmelsen. Det är enligt utvecklingscentrum av vikt att klarlägga de straffrättsliga förutsättningarna för den förhållandevis omfattande handel med skelett och skelettdelar som sker på nätet.

 

Skälen för beslutet Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövningstillstånd enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Bevisfrågor är generellt sett inte är lämpade för en prövning av Högsta domstolen. Det finns enligt min uppfattning inte något moment i hovrättens nu aktuella bevisvärdering som gör att en prövning av Högsta domstolen skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Detta innebär att utgångspunkten för bedömningen av om målet ska fullföljas till Högsta domstolen är vad tingsrätten och hovrätten har funnit utrett.

 

Domstolarna har funnit utrett att den tilltalade har införskaffat och flyttat sju kranier, en ryggrad, en arm och ett stort antal andra mänskliga skelettdelar. Vidare är utrett att den tilltalade haft ett i det närmaste komplett skelett på golvet i sin bostad, att hon haft kranier i plastpåsar samt att hon sålt tre kranier, en arm och en ryggrad. Hon har därefter låtit flytta de delarna från Göteborg till Uppsala. Hovrätten har vid sin prövning av åtalet godtagit den tilltalades uppgifter om att hon förvärvat skelettdelarna genom handel på nätet. Vidare har hovrätten funnit att utredningen i målet inte ger stöd för uppfattningen att skelettdelarna kommer från personer som nyligen avlidit och därmed tagits om hand för gravsättning eller kremering.

Enligt 16 kap. 10 § brottsbalken döms den för brott mot griftefrid som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. För att den tilltalade i det nu aktuella målet ska kunna dömas för brott mot griftefrid krävs således att hon obehörigen har flyttat eller skymfligen behandlat lik eller avlidens aska. Tingsrätten har ansett att bestämmelsen om brott mot griftefrid enligt sin ordalydelse tar sikte på en avliden persons kvarlevor, vilket omfattar skelettdelar. Bestämmelsen blir enligt tingsrätten tillämplig så fort en person avlider och straffskyddet består så länge som det finns några kvarlevor efter den avlidne. Hovrätten uttalar att med lik avses i allmänt språkbruk död kropp, vanligen av nyss avliden människa, och att ”griftefrid” är ett ålderdomligt och mera högtidligt uttryck för gravfrid. Ordalydelsen i 16 kap. 10 § brottsbalken talar därför enligt hovrätten närmast för att skelett eller delar av skelett som inte ligger i kista, grav eller annat de dödas vilorum och inte heller är avsedda att hamna på sådan plats, inte omfattas av straffskyddet. Hovrätten kommer därefter fram till att ett sådant skydd inte heller kan utläsas ur förarbetena till bestämmelsen om brott mot gravfrid.

 

Enligt hovrätten ger lagförarbetena inte stöd åt ståndpunkten att det straffskydd som bestämmelsen ger rymmer skelett eller skelettdelar från en avliden person som inte är avsedda att kremeras eller gravsättas och som inte ligger i kista, grav eller annat vilorum. Det allmänna intresset av respekt och vördnad mot de avlidna måste enligt hovrätten anses väga tyngre beträffande en död obegravd kropp eller kvarlevor i en grav än i fråga om skelett eller skelettdelar som inte kan knytas till någon viss tidigare levande person och som inte tagits om hand eller är avsedda att tas om hand för kremering eller gravsättning. Sammantaget bedömer hovrätten att straffskyddet i 16 kap. 10 § brottsbalken inte omfattar skelett eller skelettdelar från en avliden person som inte är avsedda att kremeras eller gravsättas och som inte heller ligger i kista, grav eller annat de dödas vilorum.

 

Inom straffrätten har legalitetsprincipen en central roll. Principen ställer krav på lagstiftningen som sådan och innebär att straff inte får ådömas utan direkt stöd i lag eller annan författning. Syftet med legalitetsprincipen är att garantera de enskildas rättssäkerhet genom att ställa sådana krav på lagstiftningen att medborgarna ska kunna förutse i vilka fall straffrättsliga åtgärder kan komma i fråga. I NJA 1994 s. 480 uttalade Högsta domstolen att det av legalitetsprincipen följer att ett straffbud inte får tillämpas analogiskt, men att principen inte utgör något hinder mot att ett straffbud tolkas enligt vedertagna grundsatser så att dess rätta mening utröns. En sådan tolkning måste dock enligt Högsta domstolen ske med försiktighet.

 

Även i NJA 2012 s. 764 uttalade sig Högsta domstolen om tillämpningen av legalitetsprincipen. I det fallet fanns det i bestämmelsens ordalag stöd för två tolkningsmöjligheter. Högsta domstolen valde det alternativ som vid en naturlig läsning ansågs som mest närliggande eftersom det också var det mest för-månliga för den enskilde. Detta trots att goda sakliga skäl kunde väljas för det andra alternativet och trots att förarbetsuttalanden talade för det alternativet.

I doktrinen har uttalats att det inte kan sägas finnas något allmänt förbud mot att tillämpa straffbud extensivt, så länge man håller sig inom ordalydelsen. Om skälen för eller emot att tillämpa ett straffbud väger helt jämnt kan man ytterst falla tillbaka på principen in dubio mitius – vid tvivel till det lindrigare (se Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013, s. 70).

 

I det nu aktuella målet har tingsrätten och hovrätten redovisat olika uppfattningar i frågan om skelett eller skelettdelar faller under ordalydelsen (”lik eller avlidens aska”) i 16 kap. 10 § brottsbalken. Enligt min mening kan hovrättens uppfattning, att så inte är fallet, i vart fall inte anses som mindre närliggande än tingsrättens. Med hänsyn härtill talar det mesta för att den straffrättsliga legalitetsprincipen utgör hinder för att tillämpa bestämmelsen om brott mot griftefrid i en situation som den i målet.

Bestämmelsen om brott mot griftefrid har haft nuvarande lydelse sedan år 1993, då straffskalan skärptes. Beskrivningen av brottet har inte ändrats sedan år 1948. Omständigheterna i det nu aktuella målet får anses som särpräglade. Såvitt känt har det heller inte tidigare förekommit något åtal för brott mot grif-tefrid där omständigheterna varit likartade. En prövning av målet i Högsta domstolen skulle därför vara av liten betydelse för det operativa åklagararbetet. Mot bakgrund av det sagda avstår jag från att överklaga hovrättens dom.

 

Av Kristina Ehrenborg Staffas framställning och utvecklingscentrums yttrande framgår att det förekommer en förhållandevis omfattande, oönskad, handel på

nätet med skelett och skelettdelar och att detta kan komma att utgöra ett växande problem. Med anledning härav överlämnar jag en kopia av detta beslut för kännedom till Justitiedepartementet,

 

Straffrättsenheten.

Anders Perklev
Lars Persson

 

 

Helena sade när domen föll  “det har jag sagt från första dagen till sista dagen“. Hon har alltså haft rätt hela tiden!

 

Detta är en stor seger men framförallt en enda stor TRIUMF av min dotter!

 

Ett sådant jävla slöseri med pengar men framförallt med folks väl och ve. Denna cirkus som åklagaren drog igång som började med rent löjliga beskyllningar och fortsatte med huvudlösa påståenden till världsmedia har skadat min familj men framförallt min dotter ohyggligt svårt.

 

Jag känner min dotter och jag vet att hon kommer att fortsätta skörda TRIUMFER nu när hon snart kommer att inleda det verkliga kriget mor näthatet och den plattform som låter sig tillhandahålla verktygen för detta näthat. Alla som står i vägen kommer att få känna av kriget mot näthatet.

 

Sådan är min dotter, skör och svag för det vardagliga men okuvligt orädd och starkast av oss alla när det gäller hennes och familjens heder!

 

Updated: 2015-08-23 — 02:28

Ut sementem feceris, ita metes

FN:s mänskliga rättigheter Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

………………………..

De som fått sina liv förstörda eller tagit sina liv på grund av uthängningar och förtal kommer att bli Jan Axelssons historiska minne av sajten Flashback.
Upphovrätten © till allt material i "I folkets intresse" ägs av "I folkets intresse". Upphovrätten © till bilder ägs av upphovsmakaren till bilden. Inlägg från Flashback (bilder eller text) är copyleft.